Positionen i tillväxtkurvan

Vad betyder positionen i tillväxtkurvan med avseende på slutlängd; förändringar i position under uppväxten

Många barn är kanalföljare, d.v.s. positionen på längdkurvan under barndomen blir också slutlängdspositionen. Om man inte har någon information om tillväxtmönstret i familjen eller om barnets fysiologiska tillstånd blir denna uppskattning den rimliga – ”den projicerade slutlängden”. Detta förutsätter att tillväxten under puberteten är normal i relation till ålder för pubertet. Skelettmognadsbedömning är ofta opålitligt och inte lämpligt att basera en realistisk prognos på innan barnet har påbörjat en pubertetsutveckling och därmed befinner sig nära slutlängden.

Vandringar i relativ position på tillväxtkurvorna är särskilt vanliga under den första postnatala perioden då barnet kan tänkas söka sin genetiska storlekspotential. Ofta anses den genetiska potentialen ha uppnåtts vid 2 års ålder. Longitudinella studier av barns tillväxt, redovisat nedan, visar dock att ”kanalvandringar” är vanliga även senare under uppväxten. Sammantaget är det viktigt att förstå att bedömningar av enskilda barns tillväxtförlopp kan vara vanskligt eftersom man är hänvisad till jämförelse med tillväxtkurvor som baseras på bakgrundspopulationens medelvärde och spridning per ålderskategori. Tillväxtkurvor, vare sig de baseras på tvärsnitts- eller longitudinella mätdata, tar således inte hänsyn till individuella olikheter i tillväxttempo.

Kanalvandringar efter två års ålder

Utvärdering av rörelser i ”SD-kanaler” för den longitudinella prospektiva First Zürich Longitudinal Growth Study[16], där tillväxten för alla 232 deltagarna bedömdes individuellt, visar att två tredjedelar av normala barn tillfälligt rör sig mer än 1SD i position från två års ålder till slutlängd. Under perioden två års ålder till pubertetsstart är det enbart en fjärdedel som är strikta kanalföljare definierat som vandring <0,5 SD medan 15 % av flickorna och 13 % av pojkarna rör sig mellan 1 och 1,5 SDS (Hermanussen 2001). Denna studie poängterar att kanalvandringar är ett normalt och vanligt fenomen i barnets tillväxt.

Kanalvandringar de första fem åren

En systematisk studie av vandring i position på tillväxtkurvorna fram till fem års ålder har gjorts från longitudinella prospektiva mätdata av 10 844 barn i Child Health and Development Study i Kalifornien 1959-1967 (Mei 2004). För varje sexmånadersperiod, d.v.s. födelsen till sex månaders ålder, sex till tolv månader, tolv till arton månader och så vidare noterades andelen barn vars längdposition korsade en eller flera av percentilnivåerna 5, 10, 25, 50, 75, 90 och 95 för CDC 2000 referensen[15]. I genomsnitt bidrog varje barn med data för två åldersperioder. För längd var korsandet (uppåt eller nedåt) av minst två percentilnivåer vanligast under första levnadsåret, 32 % vid 0-6 månader och 15 % vid 6-12 månader. Längdvandringtendensen minskade därefter successivt men var fortfarande 14 % vid 18-24 månader, 5 % vid 42-48 månader och 4 % vid 54-60 månaders ålder. För vikt var andelen som förändrade position också stor, 39 % (0-6m), 15 % (6-12m), 6 % (18-24m) och 2 % (54-60m). För vikt-för-längd var vandringarna i position ännu större, 62 % (0-6m), 27 % (6-12m) och 8 % (54-60m).

Genomsnittligt korsade korta och magra barn percentilnivåer uppåt för både längd och vikt (catch-up) och långa och tunga barn nedåt (catch-down). Av de med födelselängd <25:e percentilen gjorde, under första sex månaderna, 40 % catch-up enligt ovan nämnda kriterier, medan enbart 3 % gjorde catch-down. Barn med födelselängd >75:e percentilen gjorde 0-6 månader catch-up enbart till 4 % medan 39 % gjorde en catch-down. Könsskillnader i tillväxtmönster kunde inte noteras.

Även om vandringar i relativ position på längdkurvorna är vanligt och måste betraktas som ett normalt fenomen är det oklart om en förflyttning på 1 SD; t.ex. mellan positionerna +0,75 till +1,75 SDS före puberteten är jämförbart med en förflyttning vid klart lägre positioner, t.ex. från -2,75 till -1,75 SDS. En motsvarande positionsminskning med 1 SDS från t.ex. -2,75 till -3,75 SDS väcker sannolikt också mer oro än från +2,75 till +1,75 SDS trots att vi inte vet om det finns någon avgörande fysiologisk skillnad mellan rörelserna i olika ytterområden av längdfördelningen.

Finns det specifika tillväxtmönster?

Ett försök att definiera specifika kategorier av tillväxtförlopp har gjorts i en studie som analyserar 818 individuella prepubertala tillväxtförlopp efter tre års ålder (Hermanussen 2002). Man använde sig av longitudinella data från sex stora nationella studier och identifierar fem skilda tillväxtmönster. Det vanligaste mönstret var att växa parallellt med SD-linjerna vilket fanns hos 37 % av pojkarna och 50 % av flickorna. Övriga mönster utgjorde stigande eller fallande trender och, hos en minoritet, en tillfällig tillväxtspurt som skulle kunna överensstämma med en ”midchildhood” spurt. Författarna föreslår att olika tillväxtmönster i själva verket utgör ett kontinuum av tillväxtdynamik beroende på olika influens av omgivningsfaktorer.


[15] Percentilnivåerna motsvarar SDS-nivåerna -1,7; -1,3; -0,7; ±0; 0,7; 1,3 och 1,7. ”Kanalbredderna” blir då respektive 0,4; 0,6; 0,7; 0,7; 0,6 och 0,4 SD.

[16] Denna noggrant planlagda och strikt genomförda studie av normala friska barns tillväxt omfattar 120 pojkar och 112 flickor som följdes från födelsen upp till vuxen ålder (Prader 1989).

Manusförfattare: Lars Hagenäs, docent, barnläkare, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm
Publicerad: 2012-07-27

access_time 2018-03-07 14:45:56

event Kalender